Sveriges medlemskap i EU innebär att den svenska arbetsrätten harmoniseras med EG-rätten. Den svenska implementeringen av utstationeringsdirektivets skyddsregel om minimilön, genom kollektivavtal, har underkänts. Detta eftersom implementeringen medför en diskriminering av utländska tjänsteföretag som har utstationerad personal i Sverige. Diskriminering föreligger eftersom de svenska kollektivavtalen inte omfattar alla på arbetsmarknaden och att alla avtal inte reglerar minimilöner.

Magisteruppsatsens syfte är att utreda vilka möjligheter som finns för att anpassa den svenska kollektivavtalsmodellen till EG-rätten efter EG-domstolens förhandsavgörande i Lavalmålet. Syftet är även att utreda vilken påverkan förhandsavgörandet haft på den svenska arbetsrättsliga modellen. Uppsatsen undersöker dessutom EG-rättens behov av förändring efter Lavalmålet.

I uppsatsen konstateras att det finns en rad olika anpassningsmöjligheter för att göra den svenska modellen förenlig med EG-rätten. Valet av tillvägagångssätt beror på vilken syfte Sverige väljer att prioritera. En stärkt fri rörlighet av tjänster inom EU, eller ett bevakande av den svenska kollektivavtalsmodellen.

I uppsatsens slutsatser påvisas att valet av anpassningsmetod påverkar hur stor inverkan förhandsavgörandet haft på den svenska kollektivavtalsmodellen. Sverige kan således begränsa påverkan genom att välja en metod inom kollektivavtalsmodellen. Risken med att välja en metod inom kollektivavtalsmodellen är dock att den inte anses vara förenlig med EG-rätten. Den svenska Lavalutredningens förslag kan därför ifrågasättas.

I slutsatsen konstateras att det behövs en förändring på EU-nivå, eftersom det finns en oförutsägbarhet i EG-rätten. Oförutsägbarheten grundas i utstationeringsdirektivets svårtolkade syftesproblematik. Direktivets syften, att främja den fria rörligheten, motverka social dumpning och skydda utstationerade arbetsstagare ställs mot varandra, vilket kräver ett klargörande på EU-nivå.