Abstract

As international trade is constantly increasing, the number of disputes between international parties is greater than ever. In view of the fact that it is difficult to get court judgments recognized and enforced, arbitration has gained a great foothold in international commercial disputes. The leading international legal framework for recognition and enforcement of arbitral awards is the New York Convention of 1958 with 142 Member States as of today. It simplifies recognition and enforcement of arbitral awards in foreign countries. Nevertheless, certain criterions are required to be fulfilled and a much-debated criterion is the writing requirement for arbitration agreements.

The writing requirement is found in Article II(2) of the New York Convention and it stipulates that an arbitration clause or an arbitration agreement must be signed by the parties or contained in an exchange of letters or telegrams to constitute a valid arbitration agreement, which is the foundation of a recognizable and enforceable arbitral award. The requirement in itself is clear, but the development of electronic communication and the fact that national courts interpret the writing requirement differently, leads to dissimilar requirements in various countries. Moreover, numerous new ways of how to conclude contracts have been established during the 50 years that has passed since the adoption of the New York Convention and the ever increasing number of disputes has questioned the function of the writing requirement. The UNCITRAL has, by adopting a model law, tried to accomplish a uniform interpretation and establish what it takes to fulfill the writing requirement. The starting point for the work of the UNCITRAL was to modify national arbitration legislation and thus reach the objective of harmonizing the writing requirement.

The thesis undertakes an international outlook in three countries, Australia, Italy and Sweden. These countries are all Member States of the New York Convention but there are great differences in their legislation. Sweden imposes no writing requirement and Italy has applied a very restrictive interpretation. Australia has incorporated the UNCITRAL Model Law. The international outlook illustrates how the interpretation depends on national arbitration legislation and attitude towards the writing requirement.

An analysis of the current general legal context shows a weakening threshold for fulfillment of the writing requirement. It is also evident that the writing requirement is not in line with how international trade is practiced today. The writing requirement frequently constitutes a formalistic problem regarding conclusion of contracts, as it comprise a requirement with-out function. In addition to this, the attempts of the UN have failed to eliminate uncer-tainty and the divergence in interpretation. To reach a uniform interpretation, an immense overhaul of the New York Convention is needed, alternatively that additional States adhere to the UNCITRAL Model Law and thus eliminate the national differences of today.

Sammanfattning

En ständigt ökande internationell handel leder till en ökning i antalet tvister mellan parter från olika länder. Då nationella domslut är svåra att få erkända och verkställda i en främmande stat har skiljedomsförfaranden ökat i antal. Regelverket kring att få en skiljedom erkänd och verkställd i en främmande stat utgörs främst av New Yorkkonventionen från 1958 med 142 fördragsslutande stater till dags dato. New Yorkkonventionen möjliggör att en internationell skiljedom lättare kan erkännas och verkställas i en främmande stat. Dock måste vissa kriterier vara uppfyllda och ett av de mest omdebatterade och domstolsprövade kriterierna är det skriftliga formkravet för skiljeavtal.

Skriftlighetskravet regleras i Artikel II(2), New Yorkkonventionen och påvisar att skiljeavtalet måste vara undertecknat av parterna eller inkluderat i brev- eller telegramväxling för att vara giltigt. Ett giltigt skiljeavtal formar grunden för en verkställbar skiljedom. Kravet i sig är relativt tydligt men med teknologins frammarsch och det faktum att nationella domstolar tolkar skriftlighetskravet olika har kraven för att uppnå skriftlighetskravet skiftat från land till land. Framförallt har olika sätt att sluta avtal tillkommit under de 50 år som New Yorkkonventionen har existerat och även det ökande antalet internationella skiljedomsförfaranden har ifrågasatt grunden för skriftlighetskravet. UNCITRAL har genom en modellag om kommersiella skiljeförfaranden försökt skapa enhetlighet om hur skriftlighetskravet skall tolkas och vad som krävs för att uppnå kravet. Utgångspunkten för UNCITRAL’s arbete har varit att förändra nationell lagstiftning och därmed uppnå målet om harmonisering av skriftlighetskravet.

Uppsatsen gör en internationell utblick i tre länder, Australien, Italien och Sverige. De tre länderna är fördragsslutande stater till New Yorkkonventionen men deras nationella lagstiftning skiftar markant. Sverige påvisar inte något skriftlighetskrav för skiljeavtal och Italien har tolkat skriftlighetskravet restriktivt. Australien har fullt ut inkorporerat den modellag som UNCITRAL har utarbetat gällande kommersiella skiljeförfaranden. Utblicken visar även i flera rättsfall hur olika tolkningen av skriftlighetskravet blir beroende på den nationella lagstiftningen och inställningen till skriftlighetskravet.

En analys av rättsläget påvisar att tröskeln för att uppnå skriftlighetskravet tenderar att luckras upp. Det framkommer även att skriftlighetskravet inte är i fas med hur internationell handel praktiseras idag. Skriftlighetskravet är ofta ett formalistiskt problem vad gäller avtalsslut och konstituerar ett krav utan funktion. Därtill har de försök som gjorts från överstatligt håll misslyckats med att undanröja osäkerheten och skiftningar i tolkningen. För att uppnå enhetlighet krävs en genomarbetning av New Yorkkonventionen, alternativt att fler stater anammar UNCITRAL’s modellag och därmed undanröjer de nationella olikheter som existerar idag.