Denna studie syftar till att förstå hur förändringsprocessen i det tidigare särskilt utsatta området Gårdsten i Göteborg, upplevs av boende i området, med fokus på trygghet och inkludering. Förorten har fram tills mars 2019 klassat som ett särskilt utsatt område enligt polisen. Den positiva utvecklingen som skett sedan 1997, under ledning av bostadsbolaget Gårdstensbostäder, verkar vara unik och kallas för Gårdstensmodellen. En av de mest framträdande aspekterna av denna modell är dess fokus på boendeinkludering i olika utvecklingsplaner för området. Kunskap om hur invånarna upplever modellen är viktigt eftersom den numera rekommenderas som en förebild för andra utsatta områden. Studien baseras på semistrukturerade intervjuer av invånare i Gårdsten, vilka analyseras med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys och sedan jämförs och kopplas till Jürgen Habermas teori om deliberativ demokrati. Resultatet visar att det finns delade meningar om effektiviteten av boendeinkluderingen och även ifrågasättande av Gårdstensbostäders metoder.  Trots allt visar resultatet även att invånare upplever att en positiv förändring har skett i Gårdsten och majoriteten anser också att andra utsatta områden kan lära av det som Gårdsten uppnått. Uppsatsen argumenterar för att de deliberativa processerna i området kan förbättras även om det är svårt att fullt ut implementera deliberativ demokrati i praktiken.

This study aims to find out how the process of change in the former particularly vulnerable area Gårdsten, in Gothenburg, has been perceived from a residential perspective, focusing on inclusion and safety. The suburb was, until March 2019, classified by the Swedish police as a particularly vulnerable area. The positive development that has taken place there since 1997, led by the housing company Gårdstensbostäder, seems to be unique and has been called the model of Gårdsten (Gårdstensmodellen). One of the most emphasized aspects of this model is how the housing company is said to embrace local inclusion and participation of residents in their development plans. Knowledge about how residents actually experience this model is important since the model has started to become recommended as an example for other vulnerable areas to follow. The study is based on semi structured interviews with residents of Gårdsten, which are analysed with a qualitative content analysis and compared and connected to Jürgen Habermas’ theory about deliberative democracy. The result shows that there are divided opinions about the efficiency of the resident inclusion and also questioning about the methods used by Gårdstensbostäder. However, it further shows that the residents do perceive a positive change in Gårdsten in several aspects and a majority also thinks that other vulnerable areas could learn from what Gårdsten has accomplished. This paper argues that the deliberative processes in Gårdsten can be enhanced even though it is difficult to fully implement deliberative democracy in this context.