This article analyzes the panorama of care provision in Sweden from the informal carers' perspective. We consider informal care, publicly financed services, for-profit agencies and voluntary organizations, using a survey conducted in 2009. Most cared-for persons with minor needs living in a separate household are helped also by others, but only a tenth use public services or other providers. About half of cared-for persons with major needs living in a separate household receive care also from other informal carers as well as public services. Only 1 in 10 of them relied on no one else beyond the carer interviewed. Among intra household carers—a minority of all persons cared for—it was common that the carer was alone in his/her commitment, without any contributions from public services or others. For the large majority of informal carers it is not a solitary undertaking as the commitment is often shared with family members and others and/or public services. The results suggest that ideal types about complementarity and substitution may understate the complex interplay between informal care and the public services (and potential other providers). The findings may suggest a need for more empirical research about ‘Care Cultures’ and expose simplistic representations of welfare societies; informal care plays a major—and increasing—role also in Sweden, a country with extensive public services.

Denna artikel analyserar omsorgspanoramat i Sverige från de informella hjälp- och omsorgsgivarnas perspektiv. Vi beaktar dem, offentligt finansierad service, marknadsbaserad omsorg och frivilliga organisationer, med data från en survey år 2009. De som hade ett mindre behov av hjälp och som inte sammanbor med den informelle hjälpgivaren - intervjupersonen - får ofta ytterligare hjälp från någon annan, men bara en tiondel använder offentligt finansierade tjänster. Ungefär hälften av de som hade ett omfattande omsorgsbehov fick, utöver informell omsorg, hjälp från den offentliga omsorgen. Tio procent fick hjälp endast från den intervjuade omsorgsgivaren. Omsorgsgivare för någon i det egna hushållet var ofta ensamma i sitt åtagande som omsorgsgivare, utan ytterligare hjälp från någon annan, men de utgör en minoritet. För de flesta informella omsorgsgivare är det inte ett ensamt åtagande, utan delas ofta med andra närstående och/eller offentlig service och omsorg. Resultaten tyder på att idealmodeller om komplementaritet och substitution mellan olika omsorgsaktörer underskattar det komplexa samspelet mellan informell och offentlig omsorg (och eventuella andra aktörer). Studien visar att det behövs mer empirisk forskning kring ‘omsorgskulturer’ och förenklade modeller av välfärdssamhällen. Informell omsorg spelar en stor - och växande - roll även i Sverige, ett land med omfattande offentlig omsorg.