Föreliggande studie syftar till att studera svenska högskolor och universitet som förmedlare av skönlitteratur från de romanska språken under perioden 1990–2015. Vårt föredrag avser i första hand att kartlägga vilken litteratur skriven på de romanska språken som uppmärksammas i akademisk forskning vid några utvalda lärosäten, såväl inom ämnena franska, spanska, italienska och portugisiska som inom ämnet litteraturvetenskap.

Ytterst få studier har hittills undersökt hur den svenska forskningen medverkar till att förmedla litteratur, i synnerhet från de romanska språken. Man har dessutom undvikit de perspektiv som utgår från hur (semi)perifera länder som Sverige förhåller sig till och deltar i den globala diskussionen om litteratur. Vår utgångspunkt är att akademisk forskning i hög grad bidrar till att såväl bekräfta som omförhandla litteraturens värde, men att det saknas en självreflektion kring den egna funktionen som introduktör, kanonbildare och aktör med makt att legitimera och konsekrera skönlitterära verk och författarskap på det världslitterära fältet.

Mer konkret kommer studien att fördjupa sig i följande frågeställningar: Vilken skönlitteratur från de romanska språkområdena förekommer inom forskning på akademisk nivå? Vilken relevans har den kanoniserade litteraturen i förhållande till andra typer av litteratur? Vilken betydelse har akademin som medskapare av bilden av kulturen och litteraturen från de romanska språkområdena?

För att kunna besvara dessa frågor kommer hittills outforskat undersöknings- och grundmaterial att samlas in och analyseras. Materialet består främst av avhandlingar och vetenskapliga uppsatser men även uppgifter om olika aktiviteter inom forskning som konferenser, workshops, studiedagar och forskningsprojekt utgör en viktig stomme för studien.