Abstrakt Bakgrund: Goda färdigheter i rullstolsmanövrering kan spela en avgörande roll för hur delaktiga ryggmärgsskadade personer blir i samhället. Färdigheterna påverkar även graden av självständighet i vardagen efter en ryggmärgsskada (RMS). Genom att identifiera de svårigheter en person har med rullstolsmanövrering kan interventionerna anpassas utifrån den enskilda personens behov. Syftet med studien var att jämföra hur användbara två olika bedömningsinstrument för rullstolsmanövrering är i klinisk verksamhet.

Metod: Studien omfattade 11 personer med subakut ryggmärgsskada som bedömdes vid två tillfällen (före och efter rullstolsträning) med 5-6 veckors mellanrum. De två bedömningsinstrumenten som användes för jämförelser av resultat var det nya; Manual Wheelchair Performance Measure (MWPM) och det mer etablerade Wheelchair Skills Test (WST). Skillnaden i medelvärdet före och efter intervention analyserades med Wilcoxon signed rank test. Resultat: I denna studie var MWPM det bedömningsinstrument som tydligast påvisade en förändring i rullstolsfärdigheter mellan två bedömningar hos rullstolsbrukare med subakut RMS. Medelökningen var 25 % med MWPM och 10 % med WST. Samtliga deltagare hade en ökad totalpoäng mellan bedömningarna mätt med MWPM. Konklusion: MWPM visade sig vara ett mer kliniskt användbart instrument än WST 4:3 om syftet är att mäta skillnader över tid eller mellan interventioner eftersom det var lättare att med MWPM påvisa en förändring i rullstolsmanövrering och i att hantera lutande underlag och nivåskillnader. WST 4:3 är ett mer heltäckande bedömningsinstrument och innefattar flertalet viktiga moment för att klara sig självständigt som rullstolsbrukare, om syftet med bedömningarna är att bedöma vad personer klarar självständig är detta ett fungerande bedömningsinstrument. För att utvärdera skillnader mellan interventioner och över tid visar resultaten i denna studie att begränsningar i WST 4:3 finns. Nyckelord: Arbetsterapi, bedömningsinstrument, delaktighet.