Integrering, inkludering, jämställdhet och likvärdighet konstituerar fundamentala idéer inom ramen för demokratisering i stort i samhället och dess institutioner. Verksamheter som ungdomsskola, högskola, teater, vård, riksdag, mm men även arenor som professionsutbildningar och forskning (särskild inom tvärvetenskapliga fält såsom utbildningsvetenskap och vård och habilitering) är viktiga i detta sammanhang. Hur gränsdragningar sker i samtliga dessa arenor – skola, politik, vård, lärarutbildningen och inte minst forskning – spelar en viktig roll i vilka identiteter uppmärksammas som i längden har relevans för inklusion och det som jag kallar representations-didaktik.

Tankar om pluralism och likvärdighet i ett samhället-för-alla, en-skola-för-alla och kultur-för-alla bygger på en grundläggande demokratisk idé om allas lika värde i dagens globaliserade tillvaro. Utbildningens nya kontext (och därmed även forskning om utbildningen i stort) i dagens globaliserade tillvaro utgör en dramatisk förändring som har konsekvenser för socialt liv och den mänskliga gemenskapen – från en möjlighet för några till en möjlighet för alla och från en kontext för en viss åldersgrupp till en kontext där hela livet innefattas. Även om de olika kulturella utrycksformer – dans, teater, musik, konst, mm – och dess konsumtion anses vara något för alla, förblir dessa stark begränsade till vissa i samhället. Det samma kan sägas om samhällets beslutsfattande institutioner i ”representativa demokratier”. Medan organ som riksdag, kommun fullmäktige, mm väls av alla och förväntas representera alla, finns det fortfarande en snäv representation av olikhet i dessa världen över.

Den här artikeln tar avstamp i den forskningsverksamhet som jag ansvarar för inom ramen för det tvärvetenskapliga nätverket CCD (se www.oru.se/humes/ccd) och min egen forskning i såväl den globala Nord som den globala Syd (se www.oru.se/humes/sangeeta_bagga-gupta). Jag kommer, utifrån ett dekolonialt perspektiv och ett sociokulturellt ramverk kring människans kommunikation, lärande och identitet, specifikt att diskutera de föreställningar (eller metaforer) kring ”inkludering” och ”segregering” som vi lever med och som skapar förutsättningar för barn, unga och vuxna i en mängd olika institutionaliserade verksamheter. I artikeln tar jag upp exempel från mina projekt för att illustrera att våra uppfattningar om mänsklig identitet, mångfald och extrem-mångfald (En: super-diversity), inklusive ”en påhittad praxisgemenskap” (En: imaginary community, Andersson 1996), spelar en avgörande roll för samhällets planering och insatser för integrering, inkludering, jämställdhet och likvärdighet. I artikeln presenterar jag kort utgångspunkter som kännetecknar den härskande dikotomi inkludering-segregering, för att därefter gå vidare till ett tredje perspektiv kring människan och hennes potential till deltaganden i praxisgemenskaper. Jag argumenterar att det är väsentlig att gå bortom denna dikotomi såväl metaforisk som i hur samhället organiserar deltagande i sina institutioner. Jag introducerar en tredje position i samtalet om mänsklig gemenskap där omvänt-inklusion och representations-didaktik möjliggör nya föreställningar och institutionella ordningar när det gäller ett samhället-för-alla, en-skola-för-alla och kultur-för-alla.