I föreliggande text redovisas ett metaforskningsprojekt där begreppsmässig analys av litteraturen har fokuserat språk och lärande i såväl formella utbildningssammanhang för Döva, som i vardagskontexter inom och utanför skolan. Följande typer av spörsmål har fokuserats: Vilka typer av texter ingår i den akademiska litteraturen? Vilka teoretiska och metodologiska mönster kan urskiljas? Vilka teman kan upptäckas i litteraturen? Vilkas röster kan höras och ges uppmärksamhet inom området?

På ett övergripande plan kan sägas att humanistiska, socialvetenskapliga, naturvetenskapliga och teknologiska discipliner finns representerade ilitteraturen inom området “literacy och Dövpedagogik”. En ytterligare dominerande bild som urskiljts antyder att forskare och professionella inom området har fokuserat kommunikations former i försöket att kunna (implicit eller explicit) beskriva ”vad språket är”. Den orala-manuella-totalkommunikativa-tvåspråkiga debatten är tydlig i Dövpedagogikens historia. Dessa diskussioner utformar också nutidsförståelsen kring läsning och skrivning samt tvåspråkighet när det gäller döv utbildningssammanhang.

Den analyserade litteraturen har kategoriserats i följande, övergripande teman: (i) litteratur som på ett eller annat sätt förespråkar bättre modeller eller praktik i skolvärlden; (ii) demografisk forskning; (iii) tvärkulturella studier; (iv) forskning kring ljud/talförstärknings-teknologier och/eller literacy-teknologier; och (v) tvåspråkighetsforskning. Teman som framträder i analys av litteraturen från senaste tiden kan förstås i termer av (vi) forskning om kommunikativa praktiker som utgör det sjätte temat.

I boken urskiljs även perspektiv och frågor i den svenska litteraturen mot bakgrund av tendenser som har identifierats i den internationella litteraturen. Medan ett handikapp och medicinskt perspektiv har dominerat forskningsdagordningen i Sverige under förra seklet, har under de senaste 30 åren lingvistiska, psykologiska och sociologiska perspektiv blivit mer synliga. Utbildningsideologiska strömningar under hela denna period – från ett ”parallellfokus på olika modaliteter” till den ”orala” och senare den ”totalkommunikativa” och nu till den ”tvåspråkiga” modellen – verkar ha skett i frånvaro av kritiskt tänkande som tar pedagogiskt forskningsperspektiv som utgångspunkt. Utöver identifiering av framtida forskningsinriktningar i den svenska kontexten, uppmärksammas också frånvaro av inhemska eller emic röster i litteraturen.