År 2017 skrev jag boken Annorlunda land: särbegåvningens psykologi (Almqvist & Wiksell) som är en sammanställning av vad man då visste om begåvning i allmänhet och särbegåvning i synnerhet. Denna text är en uppföljning av denna som på ett populärvetenskapligt sätt ger en mycket personlig bild av dagens kunskapsläge med ett fokus på den problematik som existerar både för den begåvade i samhället och för den begåvade som elev, student eller som fokus för forskning. Boken kanske bäst kan beskrivas som en guidad tur genom det komplexa landskap av forskning som begåvning utgör och berättar om de observationer jag har gjort under tre decennier i jämförelse med vad forskningen har att säga. Utan att dyka alltför djupt i den enorma mängd forskning som numera finns reder ut vad som är forskning och vad som snarare är ideologiska floskler. Jag utgår inte bara från psykologisk och pedagogisk forskning när denna är tillämpbar, jag utgår i lika stor utsträckning från olika naturvetenskaper. Viktiga hållpunkter i texten blir de praktiska konsekvenserna av normalfördelningen och hur dessa har rationaliserats bort från skolan, utbildning och arbetsliv. Jag jämför Sverige med EU och vågar mig på att ge en generell definition av begåvning och diskuterar varför ingen hittills har lyckats producera en stabil definition som alla kan vara överens om, trots det över 100 definitioner som redan finns. Numera kan man inte heller förstå begåvning i samhället om man inte också förstår den globala ekonomin och de principer på vilka denna vilar. Begåvning är mycket eftersökt i samhället, men på ett sätt som inte går att förena med verkligheten. Avslutningsvis ger jag råd för hur man hjälper extremt begåvade individer i lovets olika skeden. Det står utom allt tvivel att de sällan kan göra samma val som står till buds för resten av befolkningen.