Syftet med den här forskningsrapporten är att beskriva hur folkhögskolans livskunskapskurser kan hjälpa deltagare med långvarig psykisk ohälsa till återhämtning, rehabilitering och habilitering. Studiens datainsamling omfattar nio dagars deltagande observation i kurserna på folkhögskolan kombinerat med tolv semistrukturerade livsvärldsintervjuer och fyra fokusgruppsamtal. Totalt ingår 22 deltagare, sex lärare och rektor på folkhögskolan. I resultatet beskrivs nio teman: (i) Varför är jag här?; (ii) Ett meningsfullt socialt sammanhang; (iii) Rutiner och struktur i tillvaron; (iv) Att fungera bättre i vardagen; (v) Självmedvetenhet genom kommunikationsmodeller; (vi) Skapande som rehabilitering; (vii) Vidgade möjlighetshorisonter; (viii) Saker som kan förbättras i utbildningarna enligt deltagarna; (ix) Lärarnas och rektors pedagogiska utgångspunkter.

Slutsatsen är att folkhögskolan bidrar till ett begripligt, hanterbart och meningsfullt socialt sammanhang och att livskunskapskurserna hjälper deltagarna att fungera bättre i vardagen och tillsammans med andra. Genom kursinslag, som tillexempel att lära sig själv medkänsla och Nonviolent communication – en kommunikationsmodell, beskriver deltagarna att de blir mer medvetna om sig själva och sin omgivning. Kursdeltagarna berättar att livskunskapskurserna har ökat deras välbefinnande i nuet och att de har fått ett framtidshopp. Vi kan se att deltagarnas negativa uppfattningar om sig själva minskar i folkhögskolans trygga miljö och i hemmet. Vad gäller att fungera i andra miljöer utanför folkhögskolan så beskriver deltagarna en avsaknad av möjligheter. Det finns en önskan hos deltagare att få möjlighet att till exempel arbetsträna eller arbeta med något projekt utanför folkhögskolan. Lärarna beskriver att det viktigaste i kurserna är att utgå ifrån deltagarnas individuella behov. Detta beskrivs vara ganska svårt eftersom det idag är betydligt vanligare att deltagare har flera olika svårigheter att hantera. Exempel på detta är att en stor andel av deltagarna har neuropsykiatriska diagnoser, social fobi, utmattningssyndrom och depressioner. Det viktigaste enligt lärarna initialt är att lyckas forma deltagargrupper där alla accepterar varandra och upplever sig trygga.