I The Pirate Bay-målet dömdes de tilltalade för medverkan till upphovsrättsintrång. De ansågs genom tillhandahållandet av internetleverantörstjänsten The Pirate Bay ha främjat brott. För att kunna aktualisera påföljder även för medverkansgärningar hänvisade HovR under målet till det medverkansansvar som enligt 23 kapitlet 4 § BrB kan åläggas den som inte anses som gärningsman men som främjat brottslig gärning med råd eller dåd. Domstolen uttrycker i målet att denna paragraf kan få orimliga konsekvenser vid en strikt ordalydelsetolkning, ändå synes det vara en liknande tolkning domstolen i slutänden använder sig utav vid aktualiserandet av medverkansansvar. Vid den bedömning domstolen gör av uppsåt för de tilltalades gärningar, framkommer det att uppsåt av svag karaktär, ett så kallat likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Vidare förs diskussioner från domstolens sida som framhäver att en tjänsts sociala adekvans är av betydelse för om leverantören av sidan bör anses som medhjälpare till brott. Var gränsen för en internetleverantörs ansvar egentligen går framstår onekligen som oklar, i slutänden verkar det helt vara en avvägning av den tillhandahållna tjänstens sociala adekvans i förhållande till vidtagna försiktighetsåtgärder. En sådan argumentation kan inte anses ge vidare vägledning för vad som egentligen krävs av internetleverantörer. HovR:s dom överklagades, HD beviljade dock inte prövningstillstånd för målet. HovR:s dom blev på så vis prejudicerande inför framtida mål inom ämnet. Det kan anses beklagligt att målet inte togs upp av HD då det lämnar vissa frågetecken kring vart gränsen för medhjälp till upphovsrättsintrång går. Det förekommer svårigheter att utifrån domen utreda gällande rätt och vad som faktiskt kan krävas av en internetleverantör för att denne ska kunna undgå att åläggas ett medverkansansvar.

In the Pirate Bay Case, the defendants were convicted of complicity in copyright infringement. By providing the Internet service The Pirate Bay, they were considered conducive of crime. In order to bring penalties for participation deeds to the fore, the Court referred the case to the participation responsibilities under Section 23 Chapter 4 § BrB, which states that Penal Code may be imposed on those who are not considered offenders but promoting criminal activity by advice or deed. The Court expresses that the goal of this section may have a disproportionate impact if literally interpreted, yet it seems to be such an interpretation the Court ultimately used in the actual case, by judging involvement responsibilities. At the Court’s judgement of the defendants’ intent, it appears that a weak character of intent, a so-called indifference-intent, is sufficient. Furthermore, discussions of the Court highlights that a service's social adequacy is relevant when judging accessories to crimes by the provider of the web page. The limit of liability of an Internet service provider, is undeniably ambiguous, at the end it seems solely to be a question of balance between the social adequacy of the service provided and precautions taken. Such argumentation cannot be considered providing additional guidance for Internet Service Providers. Courts judgement was appealed, but not granted leave of appeal by the Supreme Court. Thus the Courts judgment will be precedent for future cases of this subject. It is to be considered unfortunate that the case was rejected by the Supreme Court, as it leaves some question marks on where the limit of action to copyright infringement goes. There are difficulties on the basis of this verdict to interpret current law and what is actually required of an Internet Service Provider to avoid being subject of a participation liability.