Sexmånaders- och ettårsregeln är en av de metoder som används för att eliminera den internationella dubbelbeskattningen. För att sexmånaders- och ettårsregeln ska vara tillämpliga får inte den skattskyldiga personen göra kortare avbrott i Sverige som är mer än 6 dagar per varje hel månad eller mer än 72 dagar under ett och samma anställningsår. I lagen stadgas det inget om hur många dagar en skattskyldig får tillbringa i tredje land, dock har SKV kommit med ett ställningstagande som berör denna fråga. SKV har kommit fram till att en skattskyldig inte får vistas mer än 8 dagar per hel månad eller mer än 96 dagar under ett och samma anställningsår i Sverige och i tredje land.

SKV:s ställningstagande har ifrågasatts då det bland annat anses att ställningstagandet saknar stöd i lagtext, förarbeten och praxis. Mot bakgrund av SKV:s ställningstagande är uppsatsen syfte att analysera för vilka lagtolkningsmetoder SKV har använt sig av i sitt ställlningstagande samt att utreda för huruvida SKV har stöd för sitt ställningstagande i lagtext, förarbeten och praxis.

Analysen om vilka lagtolkningsprinciper SKV har använt sig av i sitt ställningstagande visar att SKV har använt sig av en subjektiv lagtolkningsmetod. Det finns det som talar för att SKV har använt sig av en teleologisk lagtolkningsmetod i sin bedömning. Det finns också det som talar för att SKV kan ha använt sig av en objektiv lagtolkningsmetod vid tolkningen av kortare avbrott vid tillämpningen av ettårsregeln, dock kan inga säkra slutsatser dras då det finns argument som talar både för och emot en sådan tolkning.

Analysen om huruvida SKV har stöd för sitt ställningstagande utifrån lagtext, förarbeten och praxis visar att SKV saknar stöd för sitt ställningstagande vad gäller sexmånadersregeln. Vad gäller ettårsregeln visar analysen att SKV har stöd för sitt ställningstagande utifrån lagtext, förarbeten samt praxis.