Omsorg som ges av anhöriga och närstående är omfattande i alla åldrar och regioner i Sverige, men allra mest bland personer i gruppen 45–64 år, då denna omfattar tre av tio personer. Det finns tecken på att omsorg ökar generellt, men omfattningen beror delvis på hur frågorna ställs: från cirka 10 till väl över 20 procent av befolkningen ger omsorg, beroende på hur man definierar vård och omsorg. Omkring 7 procent ger mer omfattande och intensivn omsorg, med dagliga insatser och med inslag av personlig omvårdnad.

Den exakta nivån för omsorgen är svår att fastställa, men den är i varje fall hög och väl i nivå med den informella omsorgen i andra länder. Intensiteten – tidsinsatsen – är dock möjligen mindre än i t.ex. Spanien. En viktig skillnad är också att nordisk omsorg mest sker mellan hushåll, den kontinental- sydeuropeiska mer inom hushållen.

En stor men ingalunda total del av omsorgen riktar sig till äldre personer. Intressant är att även äldre ofta är omsorgsgivare, för partner och andra. Omsorgsgivandet förefaller vara något mer jämställt i Sverige än på kontinenten, dvs. svenska män är omsorgsgivare nästan lika ofta som kvinnor, om än inte lika intensivt, och partneromsorg är ganska jämställd i Sverige. Anhörigomsorg tycks i Sverige vara klasslös, dvs. ungefär lika vanlig i alla samhällsskikt.

Arbete och omsorg låter sig ofta förenas, både för män och för kvinnor. Orsaken är troligen att omsorgsgivande är vanligast i åldrar då många av andra skäl ”trappat ned” förvärvsarbetet och att omsorgen mer sällan är omfattande, daglig och ”tung” – för de flesta.

Konsekvenser för arbetslivet får omsorgen ibland, men i stort sett endast när det handlar om omsorg för partner, föräldrar eller vuxna barn. Totalt är cirka var femte yrkesverksam också omsorgsgivare. Dessa tycks inte generellt ha sämre hälsa än de som inte har ett sådant åtagande. Om något gäller det motsatta, dvs. att omsorgsgivare har bättre hälsa än de som inte är omsorgsgivare. I en mindre grupp som vårdar partner eller annan nära anhörig kan dock hälsoproblem förekomma.

Anhörigomsorg i Sverige och offentlig omsorg, främst hemtjänst, överlappar ofta varandra. Detta gäller särskilt hjälp till ensamboende äldre, en stor mottagargrupp. Många anhöriga klarar på egen hand sitt åtagande, men åtskilliga uttrycker också behov av offentligt stöd. Sådant stöd måste troligen ta sig olika former å ena sidan för dem som hjälper någon de bor tillsammans med och å andra sidan för dem – majoriteten – som hjälper någon i ett annat hushåll. Där är sannolikt en utbyggd och välfungerande hemtjänst och annan öppen omsorg ofta en lämplig stödform.

Mer än en miljon svenskar är i dag omsorgsgivare för närstående. En del av den ökning man iakttagit beror troligen på ökande behov, men avspeglar nog också allmänt växande sociala nätverk: fler anhöriga betyder mer omsorgsgivande. Till en del kan ökande anhörigomsorg nog också härledas till att den offentliga omsorgen krympt i relation till hjälpbehoven i befolkningen.