Den viktigaste uppgiften vid avtalstolkning är att försöka fastställa vad parterna hade för avsikt vid avtalsslutet. Av vikt vid fastställandet av den gemensamma partsviljan är hur parterna har handlat i tidigare liknande avtal. Försäkringsgivaren har enskilt utformat försäkringsavtalet så någon gemensam partsvilja kan i dessa fall sällan fastställas.

Då det inte kan fastställas vad parterna hade för avsikt vid avtalets ingående, så ska avtalet tolkas med utgångspunkt i avtalets lydelse. Det vill säga hur en utomstående part uppfattar avtalet. Uttryck med juridisk innebörd antas vara använda i sin allmänna rättsliga betydelse. Fackuttryck tolkas mot bakgrund av den allmänna uppfattningen inom branschen.

Tolkningsregler såsom oklarhetsregeln används som en sista utväg då avtalet inte har kunnat tolkas med hjälp av de vanliga tolkningsmetoderna. Tolkningsreglernas uppgift är att fastställa vad som ska anses vara det korrekta innehållet i det avtal som har ingåtts. Traditionellt sett har oklarhetsregeln inneburit att tolkning ska ske till nackdel för den part som har haft skuld till otydligheten, eller som har haft störst möjlighet till att förhindra oklarheten. Då det inte kan urskiljas vilken part som har haft störst möjlighet till att förhindra oklarheten så ska klausulen tolkas till nackdel för den som har författat den.

Till grund för oklarhetsregelns uppkomst låg behovet av att kompensera försäkringstagaren för sitt underläge, eftersom försäkringstagaren inte hade något inflytande över avtalets formulering.

I svensk rätt är oklarhetsregeln lagstadgad i AVLK som har sitt ursprung i EGdirektivet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG). Oklarhetsregeln lyder enligt 10 § AVLK:

”Om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån.”

Oklarhetsregelns tillämpningsområde utgörs oftast av förtryckta standardiserade avtalsvillkor som ena parten tillhandahåller, exempelvis försäkringsavtal. Oklarheten måste inte bero på en otydlighet i texten utan det kan också föreligga en oklarhet i avtalet på grund av att det har redigerats på ett sätt som gör läsaren förvirrad. Oklarhetsregeln

utformas ofta som en culparegel vilket innebär att den part som formulerat otydligheten borde ha utformat avtalet tydligare. I försäkringsavtal förekommer det ofta allmänna fraser som kan uppfattas som oklara. Typiska exempel på oklara fraser är försäkringen täcker endast direkta och omedelbara skador samt lämna kvar och genom.

Den svenska 10 § AVLK, den danska § 38 b DAvtL, den norska § 37 NAvtL samt den brittiska artikeln 7 i the Unfair Terms in Consumer Contracts Regulations bygger på ett EG-direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal. Anmärkningsvärt är att samtliga länders lagstadgade oklarhetsregel har en begränsad räckvidd. Detta innebär att oklarhetsregeln med stöd av lagtexten endast kan tillämpas på avtal mellan näringsidkare och konsument, andra avtal faller utanför. De avtal som inte rör konsument och näringsidkare får istället stödjas av rättspraxis då oklarhetsregeln tillämpas. I både Danmark, Norge, Sverige och Storbritannien tillämpas oklarhetsregeln i stort sett endast på avtal som är av standardkaraktär.