Inledning: När Timbros Caspian Rehbinder i förra veckan gick till storms mot John Kvarneros Politik efter Gud: återkomsten tog det hus i det nyliberala lägret. Auktoritär, moralistisk, fascistisk och förespråkande rättsstatens död – det fanns ingen hejd på invektiven bland det instrumentella förnuftets väktare. Hanif Bali knapprade i vanlig ordning något kvartstänkt om mullorna i Iran och teokrati, Isobel Hadley Kamptz tyckte att boken var det otäckaste hon läst och i söndagens DN skrev Karin Svanborg-Sjövall, i en ledare som med en eufemism kan beskrivas som svag, om det ”bakvända” med Kvarneros argument. På vilket sätt Kvarneros argumentation skulle vara bakvänd lämnas läsaren oinformerad om. Vad som är utmärkande för samtliga kommentatorer än så länge är att de symtomatiskt nog har skjutit in sig på de konkreta lagförändringar som Kvarnero presenterar i boken och vägrat, eller inte haft förmågan, att befatta sig med den filosofiska och teologiska bakgrund mot vilken argumentationen tar form.