Den här magisteruppsatsen analyserar domen mot Microsoft i EG-domstolens första instans. Domen fastställde att Microsoft genom användningen av kopplingsförbehåll, missbrukat sin dominerande ställning enligt artikel 82 i EG-fördraget. Kopplingsförbehållet i det aktuella fallet bestod i att Microsoft uteslutande sålde två separata produkter tillsammans, operativsystemet Windows och mediaspelaren Windows Media Player. Före Microsoft-fallet tillämpades inom EG-rätten ett per se-förbud mot kopplingsförbehåll, vilket innebar att de automatiskt ansågs olagliga utan att effekterna av det individuella kopplingsförbehållet utreddes. Kopplingsförbehållet i Microsoft-fallet ansågs däremot ha en så komplicerad karaktär att en vidare utredning var nödvändig. Därför gjordes en övergång från per se-förbudet till en bedömning med inslag av rule of reason. Den nya bedömningen innebar bland annat en granskning av den effekt som kopplingsförbehållet hade på marknaden. Det var också möjligt för Microsoft att visa att kopplingsförbehållet hade konkurrensfrämjande effekter och effektivitetsvinster som övervägde kopplingsförbehållets konkurrenshämmande effekter, vilket skulle anses som sakligt skäl. Om det bedömdes att det fanns sakliga skäl till kopplingsförbehållet, skulle det kunna tillåtas.

I ett närmast identiskt fall av kopplingsförbehåll i USA, även det gällande Microsoft, ansågs en bedömning enligt rule of reason vara bättre än tillämpningen av ett per se-förbud. Det fanns dock betydande skillnader mellan den rule of reason-bedömning som förespråkades i USA och den europeiska bedömningen som hade inslag av rule of reason. I USA ansågs exempelvis testet som användes för att fastslå att kopplingsförbehållet bestod av två separata produkter som alltför tillbakablickande och riskerade att hämma teknologisk utveckling och innovation. Det synsättet fanns inte i Europa och därför tillämpades testet vid bedömningen av Microsofts kopplingsförbehåll. Den europeiska metoden för att bedöma kopplingsförbehåll ställde överlag betydligt hårdare krav på svaranden än den amerikanska motsvarigheten. I det europeiska fallet var det upp till Microsoft att visa att kopplingsförbehållet var ”indispensible”, det vill säga nödvändigt för att effektivitetsvinsterna och de konkurrensfrämjande effekterna skulle erhållas. Något krav på svaranden att visa att kopplingsförbehållet var nödvändigt ställdes inte i USA.

Trots att vi ställer oss positiva till avsteget från ett per se-förbud, anser vi att det nya sättet att bedöma kopplingsförbehåll har svagheter. Metoden att fastslå effekterna av kopplingsförbehållet är mycket spekulativt och kravet på att svaranden måste visa att kopplingsförbehållet är nödvändigt för att uppnå konkurrensfrämjande effekter är alltför hårt. Det råder fortfarande osäkerhet kring vilka konsekvenser den nya europeiska metoden kommer att få i framtiden vid bedömningen av kopplingsförbehåll enligt artikel 82 i EG-fördraget. Sedan Microsoft-fallets avgörande har det inte tagits upp något annat fall av kopplingsförbehåll, varken av Kommissionen eller EG-domstolen. Det är därför än så länge oklart om per se-förbudet är avskaffat och en rule of reason-inriktad bedömning kommer att göras i fortsättningen.