Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur lärare i fritidshem och fritidsledare förstår och upplever sitt arbete och samarbete i fritidshem. Kunskapen är av vikt då fritidshem utgör en väsentlig del av grundskolans verksamhet och elevernas vardag. Drygt en halv miljon elever i åldrarna 6–12 år engagerar sig nästan dagligen i fritidshemmets aktiviteter. Verksamheten har dock svåra utmaningar, såsom stora elevgrupper, brist på behöriga lärare och en hög andel personal utan pedagogisk utbildning. Dessa utmaningar har lett till problem med likvärdigheten i undervisningen, både mellan och inom skolor. Härom åren reste offentliga utredningar frågor om möjligheten att lösa problemet genom att bland annat anställa utbildade fritidsledare. Detta är en yrkesgrupp som utbildas för arbete med ungdomar i öppen verksamhet men där många väljer arbete i fritidshem, en kontext med helt andra villkor. För att kunna föra en välgrundad diskussion om fritidsledares bidrag till såväl undervisning som samarbete i fritidshem behövs empirisk belysning. Givet att anställda med fritidsledarutbildning i fritidshem ökat de senaste decennierna, är det relevant och tidsenligt att undersöka deras professionella praktik idag. Studien bidrar med en djupare förståelse för dessa yrkesgrupper, deras utbildning och (sam)arbete i fritidshem, samt en bredare diskussion om utvecklingen av fritidshemmet som kompensatorisk välfärdsresurs. Studien bygger på tematisk analys av intervjuer med sjutton lärare i fritidshem och fritidsledare i fritidshem, alla med erfarenhet av arbete med den andra yrkesgruppen. Denna analys gör det möjligt att utifrån informanternas beskrivningar av vardagspraktiken artikulera olika sätt att skapa mening med (sam)arbetet. Resultaten visar att det finns fler likheter än skillnader mellan lärarna och fritidsledarna i hur de möjliggör innehåll, planerar undervisning, värnar relationer, skapar delaktighet och arbetar för att undervisningen ska utgå från elevernas intressen. En skillnad är att lärare oftare betonar att undervisningen har som mål att utveckla förmågor och kunskaper. Lärarna reflekterar också mer kritiskt över undervisningens innehåll och genomförande. Samarbetet upplevs på tre olika sätt: som jämbördigt, hierarkiskt eller kompletterande. Båda yrkesgrupperna delar till stor del uppfattningen om vad en meningsfull fritid för elever i fritidshem innebär. Lärarna skiljer sig dock från fritidsledarna genom ett framåtriktat perspektiv där elever ska få med sig erfarenheter och kunskaper som är användbara i deras framtida liv. Vi konstaterar att fritidsledare har ett viktigt bidrag att ge till fritidshem och att de är en betydelsefull resurs, särskilt med tanke på den rådande bristen på behöriga lärare. Det är dock angeläget att roller och ansvar tydliggörs. Vi välkomnar en strategi riktad mot att anställa fler fritidsledare i fritidshem och förespråkar att fritidsledarutbildningen inkluderar kunskap om arbete i fritidshem. En annan väsentlig strategi vore att stärka grundlärarutbildningen mot fritidshem genom att inkludera mer innehåll om undervisningsutveckling och pedagogisk handledning av kollegor utan lärarutbildning. Både tydliggörandet och strategierna skulle kunna stärka kvaliteten och likvärdigheten i fritidshem.

This study aims to contribute to understanding how school-age educare teachers and youth recreation leaders perceive and experience their work and collaboration in Swedish school-age educare centers (SAECs). Such understanding is important as SAECs constitute a significant part of compulsory school and pupilsˋ everyday lives. Over half a million pupils aged 6–12 years engage in these centers’ activities almost daily. However, the operation faces serious challenges, such as large pupil groups, a lack of qualified teachers, and a high proportion of staff without pedagogical training. These challenges have led to issues with equality in the teaching. Recent Swedish Government Official Reports have raised questions about the possibility of solving these issues by, among others, hiring educated youth recreation leaders. This professional group is trained to work with youth (aged 13–18 years) but many choose to work in SAECs, a very different context. Empirical research is needed to facilitate an informed discussion about the contribution of these professionals to both teaching and collaboration in SAECs. Given that employees with training as youth recreation leaders in SAECs have increased in recent decades, examining their current professional practices is relevant and timely. This study contributes to a deeper understanding of these professional groups, their education, and cooperation in SAECs, and informs the broader discussion on developing school-age educare as a compensatory welfare resource in Sweden. The study is based on a thematic analysis of interviews with seventeen SAEC teachers and youth recreation leaders, all of whom have experience working with the other professional group. This analysis makes it possible, based on the informants' descriptions of everyday practices, to articulate different ways of making sense of their work and cooperation. The results show that there are more similarities than differences between these professional groups in how they enable content, plan teaching, nurture relationships, create participation, and work to ensure that teaching is based on pupils' interests. One difference is that teachers more often emphasize that teaching has the goal of developing skills and knowledge. Teachers also reflect more critically on the content and implementation of teaching. Collaboration is perceived in three different ways: as equal, hierarchical, or complementary. Both professional groups largely share the perception of what constitutes meaningful leisure time for pupils in SAECs. However, teachers differ from youth recreation leaders by more often adopting a forward-looking perspective that focuses on equipping pupils with experiences and knowledge that will benefit them in their future lives. We conclude that youth recreation leaders have an important contribution to make in SAECs; they are a significant resource, especially given the shortage of qualified teachers. However, it is crucial to clarify roles and responsibilities. We welcome a strategy aimed at hiring more youth recreation leaders in SAECs and advocate that the Youth Recreation Leader Program also includes knowledge about working in SAECs. Another essential strategy would be to strengthen the primary teacher training for SAECs by including more content on teaching development and pedagogical supervision of colleagues without teacher training. Both the clarification and the strategies could enhance the quality and equality of Swedish school-age educare.

Skolefritidsordning (SFO)/fritidshem har sitt ursprung i den nordiska modellen där utbildning ansågs vara en förutsättning för rättvisa, likvärdighet, social inkludering och demokratiskt deltagande. Den nordiska modellens enhetsskola kom i skymundan under 2000-talet i samband med konkurrensstatens och kunskapsskolans inträde med ett ökat fokus på nyttoorienterad kunskap, mätbara resultat och individuellt ansvar. Mot bakgrund av det vill vi genom en in- och utläsning undersöka, vilket innehåll som SFO/fritidshem i de tre skandinaviska länderna Danmark, Norge och Sverige tillskrivs via centrala styrdokument. Vår inläsning visar att SFO/fritidshem fått ett dubbelt uppdrag med motstridiga uppgifter; å ena sidan rekreation och lek och å andra lärande i riktning mot måluppfyllelse. Utläsningen visar att styrdokumentens innehåll har en slagsida åt det sistnämnda. Konkurrensstatens logik och kunskapsskolans dominans har ökat polariseringen i fritidshemmets uppdrag. Bärande element i den nordiska modellen kolonialiseras och blir till retorik för att legitimera konkurrensstatens logik.

Ur folkrörelsernas framväxt mot slutet av 1800-talet utvecklas två verksamheter för unga människors fria tid (Falkner, 2009). Dels handlar det om arbetsstugor - idag fritidshem - som ger barn något att göra under föräldrarnas arbetsdag, dels hemgårdar - idag fritidsgård - som aktiverar ungdomar efter skoldagen. Här erbjuds meningsfull aktivitet och fostran vilket bidrar till det svenska välfärdssamhällets uppbyggnad. Utifrån vardera verksamhets behov och villkor växer olika yrkesgrupper fram: grundlärare i fritidshem respektive fritidsledare. Den förra utbildas på lärosäten sedan 1977, den senare på folkhögskola sedan tidigt 1970-tal (Ruschkowski, 2020). I närtid har dessa yrken dragits med utmaningar såsom olika förutsättningar för fritidshem att bedriva undervisning samt nedskärningar. I kölvattnet av utmaningarna är en trend att nyexaminerade fritidsledare istället för att främst arbeta på fritidsgård, främst arbetar i skolans organisation (se Fritidsledarskolorna, 2012, 2016).

Givet denna trend uppstår behov av empirisk belysning av arbetet och samarbetet kring undervisning i fritidshem. Fritidshemmens verksamhet är omfattande, globalt unik och dras med flera utmaningar. Situationen är allvarlig vilket återkommer i skolmyndigheters rapporter och senast i regeringens utredning 2020 (SOU 2020:34). Utredaren konstaterar t.ex. dels att det inte går att utbilda ikapp bristen på grundlärare, dels att utbildade fritidsledare kan ge viktiga bidrag till undervisningen. I Folkbildningsrådets utredningsyttrande senare samma år betonas att dessa ledare är en kvalificerad resurs i kontexten. Dock saknas tidigare forskning om vad de gör i (sam)arbetet med grundlärare i fritidshem.

Denna typ av forskning aktualiserar kunskapsområdet didaktik. Här bearbetas frågor kring undervisningsteori/-praktik, såsom resonemang om vad som ska läras, hur och under vilka förutsättningar (Larsson, 2013; Selander, 2012). Dessa resonemang kan ses som villkor för såväl yrkenas professionella utveckling som vetenskapliga grund och beprövade erfarenhet. För att på ett informerat sätt kunna diskutera båda yrkesgruppernas bidrag syftar studien till att stärka den svaga kunskapen om uppdraget idag: Hur beskriver grundlärare och fritidsledare (sam)arbetet kring undervisning i fritidshem?

Forskningsfrågan fördjupas i intervjuer med tio yrkesaktiva per yrkesgrupp (n=20) senhösten 2021. Intervjutranskriptionerna analyseras tematiskt vilket är vanligt inom kvalitativ forskning. En förtjänst med denna datainsamlingsmetod är strävan att förstå informanternas förståelse medan en fallgrop kan vara forskarens medvetna eller omedvetna förkunskaper om det undersökta.

Resultaten från studien kan bidra till mer kunskap om fritidshem och yrkesgruppernas arbete där. Kunskapen kan även agera underlag för att utveckla innehållet i yrkesförberedande utbildningar till såväl grundlärare i fritidshem som fritidsledare, genom ev. anpassning till det faktiska uppdraget. I förlängningen är målet att båda yrkesgruppernas kompetens ska komplettera varandra så att elever ges så goda förutsättningar som möjligt att lära och utvecklas. Sådana förutsättningar är avgörande för utvecklingen av medborgares kunnande och därmeddemokratin.

Referenser

Falkner, C. (2009). Att leda barns och ungas fritid – två utbildningars olika praxis. I B. Gustavsson, G. Andersdotter, & L. Sjöman (Red.), Folkhögskolans praktiker i förändring (s. 225–244). Studentlitteratur.

Fritidsledarskolorna. (2012). VTDV - Vart tog de vägen. Undersökning av hur det gått för de som avslutade sina studier vid någon av fritidsledarskolorna under 2011.

Fritidsledarskolorna. (2016). VTDV - Vart tog de vägen. Undersökning av hur det gått för de som avslutade sina studier vid någon av fritidsledarskolorna under 2015.

Larsson, S. (2013). Vuxendidaktik: Fjorton tankelinjer i forskningen om vuxnas lärande. Natur & Kultur.

Ruschkowski, A. (2020). Folkhögskolans utformning av vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet: En mixad-metod studie med fritidsledarutbildningen i fokus.

Selander, S. (2012). Didaktik – undervisning och lärande. I U. P. Lundgren, R. Säljö, & C. Liberg (Red.), Lärande, skola, bildning: Grundbok för lärare (2:a uppl., s. 199–216). Natur & Kultur.

SOU 2020:34. Betänkande Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg, Utredningen om fritidshem och pedagogisk omsorg.

Fritidshemmet utgör en väsentlig del av grundskolan och är positionerat som ett gränsland i det svenska utbildningslandskapet, mellan förskola, förskoleklass och grundskola. Mot bakgrund av fritidshemmets positionering som gränsland och de stora strukturella förändringar som genomförts under senare årtionden är syftet med artikeln att diskutera hur lärare i fritidshem konstruerar en gemensam förståelse av sitt uppdrag – en institutionell identitet – utifrån fritidshemmets position i utbildningslandskapet. Artikeln bygger på en studie med två fokusgruppssamtal med sammanlagt åtta lärare. För att tolka resultatet används begreppen gränsland, kultur och institutionell identitet. Lärarnas institutionella identitet beskrivs i fokusgruppssamtalen med ord som uttrycker att de är: ”lagspelare”, ”föränderliga”, ”flexibla”, ”fyrkantiga”, ”professionella” och ”logistiker”. Centralt för lärarna är att skapa trygghet och de säger sig göra det genom: att vara tydliga i ledarskapet, relationsskapa med elever och föräldrar, kontrollera vad eleverna gör och befinner sig samt organisera elevgruppen och verksamheten. Lärarna upplever att deras uppdrag är otydligt och att rektorer brister i sin kunskap om fritidshem och därmed i sitt ledarskap. Dessa omständigheter kompenseras av lärarna genom att de anstränger sig för att visa sig professionella.

The leisure-time centre is an essential part of the Swedish education system. It is positioned as a borderland in the educational landscape, between preschool, preschool class and compulsory school. Conflicting expectations and different conditions influence the fulfilment of teacher in leisure-time centres tasks. Against the background of the position of leisure-time centres within the education system and the major structural changes carried out during recent decades, this article describes how teachers in leisure-time centres perceive their mission and the importance of the structural conditions surrounding the leisure-time centre. This article analyses how the teachers construct their identities within the institution. The empirical data consists of two focus group interviews. The teachers describe their identities in such terms as ‘team player’, ‘flexible but inflexible in some situations’, and ‘professional and logistical’. Central to the teachers’ mission is creating the conditions for security, which they achieve through being clear in their leadership, through their approach to students and parents and through organizing activities to manage the students and maintain order. The teachers consider their educational mission to be unclear. They also cite a general problem of principals who lack sufficient knowledge about the leisure-time centre, which results in a lack of leadership. 

Fritidshem ska erbjuda elever en meningsfull fritid, och detta sett ur varje barns enskilda perspektiv. Men vilka förutsättningar har fritidshem att erbjuda en gemenskap där elever tillsammans med lärare får möjlighet att samtala om erfarenheter, tankar och det som är meningsfullt för just dem? Kort sagt, är fritidshem en plats för bildning?

Svensk vuxenutbildning har en anrik tradition och är internationellt erkänd. Det är också ett utbildningsområde som är i ständig förändring för att anpassa sig till samhällets behov. Förändringarna kan handla om konjunkturanpassningar och det har med tiden skett en ökad orientering gentemot arbetsmarknaden. På kommunnivå har denna förändring manifesterat sig i byte av ansvarig nämnd eller organisering i nya nämnder där vuxenutbildning och arbetsmarknad möts.

Det är kommunen som ansvarar för vuxenutbildningen men samtidigt finns det nationella regler som ska efterlevas. Att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete är en sådan övergripande regel. Det är dock inte självklart vad som ska ingå i detta arbete och hur det ska bedrivas. Målbilden för vuxenutbildning har delvis olika betoning på nationell respektive kommunal nivå och denna spänning ska hanteras i verksamheten på skolnivå.

Den här studien ger en aktuell inblick i hur verksamhetschefer och rektorer, som representanter för huvudmannen, ser på kvalitet och det systematiska kvalitetsarbetet i sin verksamhet. Den kvalitativa studien återges i en empirinära beskrivning där olika aspekter av kvalitetsarbetet behandlas utifrån de intervjuades perspektiv. Ett framträdande drag är den heterogenitet som präglar vuxenutbildning. Förutom mål så finns en stor variation i termer av utbud, målgrupp, anordnare och det sätt på vilket kommunen har valt att organisera arbetet. Vi har i diskussionsavsnittet lyft fram följande aspekter som vi diskuterar mer utförligt eftersom de har bäring för en precisering av kvalitetsarbetet:

• Kvalitetsarbete i vuxenutbildningsverksamhet kan innebära att individerna tvingas växla mellan anpassning och motstånd. Anpassning handlar om att det finns många mål och styrdokument för vuxenutbildning och det är de professionellas uppdrag att utföra och följa dessa mål. Samtidigt uppstår situationer som ger en upplevelse av att kvalitetsarbete inte alltid handlar om kvalitet och då uppstår motstånd. Det kan till exempel ske om kvalitetsarbetet bedrivs utifrån alltför generella modeller och system vilket kan bli irrelevant och ibland även skadligt för utbildningen. Att undvika rapportering i ett statistiksystem som ger en missvisande bild kan vara ett uttryck för motstånd.
• Den centrala/nationella organiseringen av vuxenutbildning har en ”stuprörskaraktär” medan den verksamhetsnära organiseringen i kommunerna uppvisar nämnder där exempelvis arbetsmarknad och vuxenutbildning samsas. I mindre kommuner kan detta också innebära att utöver den formella vuxenutbildningen så har man ett bredare utbud som ska möta vuxnas behov av lärande och utbildning. I storstäderna kan ledningen för vuxenutbildning sitta i egna lokaler som inte behöver finnas i anslutning till utbildningen. I mindre städer kan vuxenutbildning arrangeras med ”allt under ett tak”. Det här påverkar också synen på kvalitetsarbetets roll och innehåll.
• Den offentliga marknaden har olika karaktär beroende på om den ligger i kommuner med hög befolkningstäthet (storstadsregionerna) eller i kommuner med lägre befolkningstäthet. Olika förutsättningar gör att konkurrens eller kollaboration kan vägleda organiseringen av vuxenutbildning. I storstadsregionernas kommuner går det att konstruera konkurrens inom vuxenutbildning men många små kommuner har liten eller ingen egen vuxenutbildning och måste samarbeta i nätverksliknande konstellationer för att uppfylla sitt uppdrag att erbjuda vuxenutbildning.
• Kvalitetsarbete, som en form av granskning, kan få både positiva och negativa effekter i verksamheten. Vi har kallat detta ”den onda” och ”den goda” granskningen. Den goda är helt enkelt när granskning får önskade positiva effekter och den onda är när granskning ger oväntade eller negativa effekter. En central del i kvalitetsarbete borde vara att ifrågasätta konstruktionen av kategorier och mått eftersom de får följder för verksamheten. Anledningen är att det inte finns en given utgångspunkt utan vad som avses med kvalitet etableras i samtal och dialog med berörda intressenter.

Utifrån den genomförda studien presenteras även två slutsatser som har betydelse för det systematiska kvalitetsarbetet:

1. Vi argumenterar för att utbildning har en särart, utöver att vara en produkt eller tjänst, som bör beaktas inför genomförande av kvalitetsarbete och utformning av kvalitetsmätning/kvalitetssystem. Med tanke på att kundbegreppet vunnit mark inom vuxenutbildningsvärlden är det relevant att diskutera skillnaden mellan en kund och en studerande.
2. Kvalitet i vuxenutbildning utgår från målområden med olika karaktär och för att fånga upp och tydliggöra olika dimensioner i kvalitetsarbetet har vi utarbetat en kvalitetstypologi med tre dimensioner: demokratisk, pedagogisk och administrativ kvalitet. En indelning på de här tre dimensionerna möjliggör att administrativ kvalitet kan fortsätta att mätas men behandlas som ett separat område. Det öppnar upp för att använda sig av andra sätt att bedriva kvalitetsarbete inom de övriga två dimensionerna.