Ingress: Det finns i dag en allmän uppfattning om att samhället utför det mesta av omsorgen. I själva verket är vi allt fler som hjälper närstående – ofta våra egna föräldrar.

Den svenska offentliga äldreomsorgen växte starkt från 1950-talet, och nådde sin högsta nivå på 1980-talet, för att därefter minska under 2000-talet. Med hjälp av riksrepresentativa befolkningsundersökningar från 1954 och fram till 2009 studerar vi mönster i äldres hjälpbehov och insatser från familj och offentlig omsorg. Ansvarsförhållandet mellan stat och familj har skiftat över tid, men omsorg från anhöriga och det offentliga överlappar allt mer. De offentliga insatserna minskar samtidigt som allt fler på sikt får hjälp, men mindre och senare i livet. Allt fler äldre har anhöriga, som ger mer omsorg.

We used national surveys to study how older persons’ changing household patterns influence the gender balance of caregiving in two countries with distinct household structures and cultures, Spain and Sweden. In both countries, men and women provide care equally often for their partner in couple-only households. This has become the most common household type among older persons in Spain and prevails altogether in Sweden. This challenges the traditional dominance of young or middle-aged women as primary caregivers in Spain. In Sweden, many caregivers are old themselves. We focus attention to partners as caregivers and the consequences of changing household structures for caregiving, which may be on the way to gender equality in both countries, with implications for families and for the public services.

Aging in Sweden has been uniquely shaped by its history—most notably the long tradition of locally controlled services for older adults. We considered how local variations and local control shape the experience of aging in Sweden and organized the paper into 3 sections. First, we examine aging in Sweden along demography, economy, and housing. Next, we trace the origins and development of the Swedish welfare state to consider formal supports (service provision) and informal supports (caregiving and receipt of care). Finally, we direct researchers to additional data resources for understanding aging in Sweden in greater depth. Sweden was one of the first countries to experience rapid population aging. Quality of life for a majority of older Swedes is high. Local control permits a flexible and adaptive set of services and programs, where emphasis is placed on improving the quality and targeting of services that have already reached a plateau as a function of population and expenditures.

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna. Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000- talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar. Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen. De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30 procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40 procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare. De flesta givare av anhörigomsorg ger ”lättare” former av insatser (skjutsning, passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga. Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen, något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård, utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans med växande insatser från ideella organisationer.

Developmental processes are inherently time-related, with various time metrics and transition points being used to proxy how change is organized with respect to the theoretically underlying mechanisms. Using data from 4 Swedish studies of individuals aged 70-100+ (N = 453) who were measured every 2 years for up to 5 waves, we tested whether depressive symptoms (according to the Center for Epidemiologic Studies Depression Scale; Radloff, 1977) are primarily driven by aging-, disablement-, or mortality-related processes, as operationally defined by time-from-birth, time-to/from-disability-onset (1st reported impairment in Personal Activities of Daily Living; Katz, Ford, Moskowitz, Jackson, & Jaffe, 1963), and time-to-death metrics. Using an approach based on Akaike weights, we tested whether developmental trajectories (for each time metric) of depressive symptoms in late life are more efficiently described as a single continuous process or as a 2-phase process. Comparing fits of linear and multiphase growth models, we found that 2-phase models demonstrated better fit than did single-phase models across all time metrics. Time-to-death and time-to/from-disability-onset models provided more efficient descriptions of changes in depressive symptoms than did time-from-birth models, with time-to-death models representing the best overall fit. Our findings support prior research that late-life changes in depressive symptoms are driven by disablement and, particularly, mortality processes, rather than advancing chronological age. From a practical standpoint, time-to/from-disability-onset and, particularly, time-to-death metrics may provide better "base" models from which to examine changes in late-life depressive symptoms and determine modifiable risk and protective factors. Developmental researchers across content areas can compare age with other relevant time metrics to determine if chronological age or other processes drive the underlying developmental change in their construct of interest.